«
»

Huvudet hinner inte med…

På torsdag ska gammelfarmor begravas. Jag hade planerat min outfit och var ganska så nöjd: svart halvlång kjol, vit blus med svarta och silverfärgade ränder, och en svart väst till det. Pricken över I:et blir givetvis mina nya DonDonna-skor som jag älskar. So far, so good. Idag bestämmer jag mig för att pröva kläderna så jag vet att det ser okej ut. Jag drar på mig kjolen, stänger blixtlåset och knappen och inser att kjolen sakta men säkert glider nedför höfterna på mig och landar i en hög på golvet. Hur kan jag vara så dum att jag tror att en kjol som passade för 10.2 kg och 16 midjecentimeter sedan skulle sitta uppe nu? Har jag inte alls registrerat att jag blivit smalare och inte kan ha mina gamla kläder? Gissa om jag kände mig dum, och sedan kom nästa stress. Vad f*n ska jag ha på mig på farmors begravning.

I den här lilla stan finns det inte mycket att shoppa, och efter att ha älgat igenom det magra utbudet var det bara att sätta sig i bilen och köra till Luleå. Efter någon timme kunde jag lämna staden, dock inte med en kjol utan med en svart västklänning som jag föll pladask för. Slutet gott, allting gott, bortsett från att jag hade andra planer än shopping för min eftermiddag.

När ska huvudet fatta att kroppen förändras? Jag plockar fortfarande med mig stl 44 in i provhytterna, men det är stl 42 som sitter bäst just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades mars 25, 2008 klockan 7:48 e m och ligger under framsteg, livet utanför viktkampen, vikttankar . You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed Du kan lämna ett svar eller trackback från din egen webbplats.

2 kommentarer till “Huvudet hinner inte med…”

  1. Stefani säger:
    mars 27, 2008 vid 10:18 e m

    Känner verkligen igen mig i det du skriver!
    Har på typ två år tappat 30 kg och gått från storlek 52 till 42! Känns helt sjukt när man tänker efter, hjärnan hänger verkligen inte med!

    Kul att läsa om andras berättelser =)

  2. Johanna säger:
    mars 30, 2008 vid 8:51 e m

    Grattis!

    Jag är jätteglad för din skull. Berlocken blir en perfekt belöning som du är värd tycker jag.

    Det där med att bli besatt av kaloriräkning är ju en ganska stor risk. Det är så skönt att läsa om hur förnuftigt du hanterar även den situationen.

    Känner igen klädproblemet. För några år sedan tappade jag plötsligt 15 kg helt oplanerat. Plötsligt tappade jag byxorna, det var en extremt fattig period i mitt liv (förmodligen därför jag tappade vikt, mindre och smartare mat, mer promenader och cykling för att spara pengar) så jag hade inte råd att köpa nya kläder. Det var faktiskt inte ens roligt till slut för det såg ju ännu värre ut än tidigare hehehe…

Lämna ett svar